Ursprungsfolk och genusperspektivet

Med anledning av en genusrelaterad fråga upptäckt på ett bekant internetbaserat socialt nätverk, kommer här en halvgrund djupdykning i ämnet. Diskussionen, eller snarare det gemensamma konstaterandet av konsensus i detsamma, gällde könsroller och genus hos ursprungsfolk, och närmare bestämt nordamerikanska indianer, och ännu närmare bestämt Ojibwe-stammen, även kallad Chippewa.

Vi tar avstamp i denna artikel. Artikeln behandlar ämnet ungefär på samma sätt som många av oss gör i vardagligt tal, när vi söker stöd för en viss hållning i en viss fråga. Sättet att tala och argumentera bygger på felaktiga generaliseringar och tolkningar i syfte att blidka befintligt åsiktsklimat eller till förmån för en redan etablerad personlig ståndpunkt.

Artikeln gör sig skyldig till detta redan i sin inledning, genom att hävda att det hos amerikanska urfolk inte fanns några könsroller förrän européerna gjorde sitt intåg. Därefter lägger man fram de fem genus som fanns: kvinna, man, förvandlad kvinna, förvandlad man och transperson (förvandlad = two-spirit, en person som kan se världen både som man och kvinna). Genom att sedan exemplifiera med en namnkunnig könsförvandlad Lakota-indian, lämnas läsaren med en minnesbeta och uppläxning som gör gällande att ur det förgångnas naturliga källa kan vi minsann ösa insikt om människans sanna identitetsfrihet.

Man kan här skönja en populär frihetslängtan så stark att man hemfaller till generalisering av urfolk, orimligheter och felslut. Mer modernt uttryckt är detta i själva verket en kulturell appropriering, som utifrån en mycket tom historisk analys indirekt gör desto meningsfullare uttalanden om den nutidshistoria som vi skriver om oss själva idag.

I en länkad artikel, såväl som i vårt gemensamt skapade moderna uppslagsverk, hävdas existensen av Ojibwe-stammens, såväl som alla nordamerikanska ursprungsfolks, kulturella möjligheter avseende genus (förf. övers. & sammanf.):
Människor kunde ta över sysslor vanligtvis förknippade med det motsatta könet. En förvandlad man blev ofta schaman och denna syssla kunde delas av en förvandlad kvinna, men inte en vanlig kvinna. En förvandlad kvinna (som antagligen hade vanligt förekommande manliga egenskaper såsom styrka och snabbhet, förf. anm.) kunde delta i jakt med de andra männen. Om en gift kvinna blev änka kunde hon ta över den före detta makens sysslor. Dessa förvandlade människor ska ha varit högt ansedda och deras familjer skattade sig lyckliga.

I indianstammen fanns alltså vissa människor som lämpade sig för de arbets- och kulturella uppgifter som vanligtvis hanterades av det motsatta könet. Vi vet ingenting om hur urfolket hade sett på könsrollsbegreppet. Men eftersom den önskade slutsatsen (att fler än två genus finns) redan i förväg är fastslagen och cementerad, blir resonemanget till en pliktskyldig formalitet och tjänar endast till att försöka gräva fram några möjliga skäl till att slutsatsen eventuellt skulle kunna vara sann. Detta resonemang får oväntade föjder. Till exempel kan vi i kraft av denna logik sluta oss till att Sverige har minst 12 genus: läkare, sjuksköterska, brandman, kvinna, jägare, vedhuggande änkefru, präst, förskolelärare, man, vaktmästare, programmerare samt sopgubbe.

Om man betraktar texternas beskrivningar av Ojibwe-stammen, framträder snarare mycket tydliga könsroller, i rak motsats till vad som hävdas. Vad som också kan konstateras är att det uppenbarligen fanns minst en indiansk man i nordamerika i 1800-talets mitt som föredrog att klä sig i kvinnokläder. Där någonstans slutar kända fakta. Återstår gör spekulationer, vilka som bekant alltid görs utifrån vissa inslag av subjektiv bakgrund, erfarenheter och förväntningar.

Historien, så långt tillbaka vi känner den, är full av exempel på människor som frångår olika typer av normer, i betydelsen vanligast förekommande personligheter och samhälleliga förväntningar. Detta är ingenting nytt, utan kanske snarare tydliga tecken på vissa människors förmåga och envishet att efterkomma sina egna önskningar oavsett tillgången på elektricitet. Vidare är detta rimligen också ett tecken på att människan som art inte enbart är skapad till att syssla med primitivitetstriolen äta, sova, dö utan i stor utsträckning är en kulturell varelse, och att fler egenskaper än de klassiskt darwinistiska och rent överlevnads- och fortplantningsmässiga är evolutionärt livskraftiga. Artikeln, och liknande resonemang, går i det här avseendet över ån efter vatten - man försöker dra stora växlar utifrån knapphänt antropologi - när vi egentligen bara behöver betrakta oss själva idag och vår moderna historia för att inse de många dimensionerna av mänsklig samlevnad. Sett till sin fysiska konstitution är människan nämligen sedan extremt lång tid tillbaka i stort sett oförändrad - mycket längre tid tillbaka än historiska källor kan förtälja om.

Vad gäller den nordamerikanska indianstammen i artikeln, har vi uppenbarligen att göra med ett jägar-samlar-samhälle, som därmed ekonomiskt sett förmodligen är mycket likt dylika, förhistoriska samhällen i andra delar av världen, exempelvis Europa, innan jordbrukets inträde. Viktigast i alla sådana mänskliga konstellationer är överlevnad och grupptillhörighet. (Om detta inte vore det primära, hade människan som art inte överlevt, för att så småningom i postmodern tid kunna återblicka och ifrågasätta grunden för sin tillblivelse.) Överlevnad och gruppens bästa i främsta rummet betyder att arbetsdelning var absolut nödvändig. Man måste utgå från att denna arbetsdelning gjordes på grundval av människors olika egenskaper och färdigheter, såväl som deras kulturella och gruppsociala bidrag, i den mån det gagnade det lilla samhället i stort. I och med detta skapas en tradition, i kraft av vilken människor tilldelas olika roller. I detta sammanhang är det heller inte särskilt konstigt att en individ uppskattas för den funktion han fyller. Om han gör sitt jobb väl och är begåvad med vissa egenskaper som i olika sammanhang uppskattas och värderas av gruppen, spelar det kanske ingen roll att han är en katt bland hermeliner.

Vad som däremot är intressant på riktigt i den länkade artikeln, är att "genusförvandlade" män och kvinnor i indianstammar påstås ha traditionellt sett ägnat sig åt schamanism, läkekonst, besvärjelser och mystik. De var också äktenskapsmäklare, konstnärer, musiker och sångare. Att döma av detta påstående, förutsatt att det stämmer, är det snarare rimligt att anta att dessa människors personligheter var något speciellt, istället för att begränsa analysen till sexualitet.

Här hittar vi de riktigt spännande gemensamma nämnarna med vår egen kultur och dess historia, litteratur och teologi. Precis såsom påpekas så var deras förmågor Skaparens gåvor. Det är en skapelsens gåva att ha ögon att se med och öron att höra med. Dessa förvandlade människor kanske i själva verket utgjorde allmänmänskliga, tidlösa exempel på särskilt begåvade, insiktsfulla och visionära individer - personligheter som på olika håll i världen lämnat historiska avtryck och bidragit till samlat vetande av både materiell och själslig art - skapare, bärare och upprätthållare av kulturella yttringar och sammanhållande sedvänjor. Men i stället för en sådan analys placeras en snäv genusvinkling av moderna mått, där verklig kunskap och verkligt mänskligt liv, arbete, lidande och lidelse reduceras till ett simplistiskt nutidsstödhjul för en vacklande identitetsagenda.

Andra destruktiva följder av det resonemang som förs i artikeln är att fokus hamnar på "den vite mannens" intåg på urfolkens arena. Hans göranden och låtanden blir genom ett sådant synsätt enkom ett förgörande av en ursprunglig ordning, såsom naturen avsåg den.

På så sätt lämnas ett bidrag till de anti-europeiska synsätt som förmår undkomma självkritisk granskning, skyddade och beslöjade som de är av ett självpåtvingat urskuldande och ett kollektivt skuldbeläggande.

På så sätt blir det möjligt att hänföras av svunna tiders religiösa föreställningar och samtidigt förkasta religionen och dess månghundraåriga mystik på hemmaplan.

På så sätt dras vi in i omhuldandet av den där rika kulturen på den där fjärran belägna platsen hos de där oförstörda människorna, samtidigt som vi avvisar vikten av de egna sederna och anser det lätt osmakligt att hylla den egna kulturen.

"... en atavistisk längtan efter den ädle vildens liv är den kollektivistiska idétraditionens främsta ursprung", skriver Friedrich Hayek i Det stora misstaget.

Om vi till indianartiklarnas sammelsurium fogar detta visdomsord, torde vi kunna inse att vi själva är ett urfolk och att vi ibland går vilse bland ideologiska, vindlande krokar för att till slut, som i förstnämnda artikels slutstycke, komma fram till att vi bara önskar oss en värld där vi i sanning är fria.


Relaterat:

Kommentarer

  1. Vi räknas inte som en ursprungsbefolkningen. Ingen nationell majoritet får lov att göra det i Europa i vart fall. Det har EU bestämt. Underbar analys för övrigt.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar