Sökandet, förfäderna och julens barn


Sökandet sker på olika platser beroende på vår ålder. I ungdomen reser vi rike, jordklot och identitet runt. På ålderns höst reser vi i släktforskningen (eller kanske en långhelg till Prag eller Rom). Ett intensivt sökande efter vem jag är, och efter vilka dessa människor som givit upphov till mig är. De som redan både kommit, rest, undrat och gått hädan. Människorna före våra föräldrars föräldrar.

Förfäderna. Vi vill bli till pysslingar och sätta oss bakom deras näthinnor; stiga in i deras stugor och med deras händer elda i spisen; kliva i deras skor och gå ut och gripa tag i arbetets verktyg; ha deras smaklökar för bara en sekund, förnimma köttet och rovorna, ölet och brännvinet; känna deras kläder mot vår hud; ta deras ord i vår mun och se begreppen landa i den andre; höra skvallret runt bordet och känna doften av kaffet.

Med papper, årtal, kartor, orter, linjer och namn bygger vi tidsmaskinen som ett korthus - tankeskapelsen som vi monterar på inre begäran när lugnet är ymnigt nog. Men vad vi egentligen vill veta, det vi söker, det ligger i det döda och ofödda, det handlar om det okända - alla forntida, nutida och framtida intryck, syner, smaker, lukter, ord. Vi vill ha allt i en gryta, omrörd och blandad med svett och lera, trä och sten, för att destillera det och stiga in i destillatets droppar så att kaleidoskopet framträder: vi vill förstå vad de tänkte när de låg vakna sent om kvällen och alla andra sov.

Där ensamma i sina egna tankar och med blicken ut i mörkret och tystnaden. Kanske kunde vi mötas där, och om vi ändå kunde förstå dem så kanske de förstår oss och vi oss själva. Om de bara ville släppa på lite av det allra heligaste och delge oss, då vore i alla fall gåtan delad oss emellan. Skapelsen är ju densamma, den är oförändrad eftersom den alltid är. Deras sinnen kunde kanske kasta ljus över den där sidan av månen vi aldrig ser. Frågan är alltid först som sist: Vem är jag?

Vem är den här människan som ska dö?
Vad är en människa som föds och dör?

Det var samma människa som föddes: det är ingen men det är ändå allt. Allt är möjligt för det lilla barnet. Vi vet vad som föds eftersom det är precis som vi - det är oförlöst fast det just förlösts. Det oförlösta lever i möjligheternas barn.

Här hos oss ska det bo. En gång om året åker herdarna, fåren och stjärntydarna fram - och till sist det lindade. Däremellan förvarar vi det innanför vårt hjärta. Vi härbärgerar barnet ty det fick inte plats i härbärget.

Kommentarer