Muren, tänkandet och förverkligandet


Alla är bra på något. Det finns några saker som just du är särskilt bra på. Ur dig själv gror små frön fram till färdigheter.

Frön planteras ständigt, kommer flygande från världens vimmel. De kommer till dig och vill få fäste. Fröet lägger sig till vila och väntar på att få spira. Inuti ett frö i rent biologisk bemärkelse kan husera en skiss över en fullvuxen ek, en maskros eller ett äppelträd. Alla kan de så småningom bära egna frukter och ge upphov till nya frön. För att deras frön ska utvecklas och växa upp till nya liv behövs solljus, kol och näringsrik jord - det vill säga en grogrund. För att detta ska inträffa måste en stor mängd faktorer utfalla till det potentiellt spirande livets fördel. 

Skillnaden mellan dessa biologiska frön och de frön som planteras i vårt mänskliga inre, är att grogrunden i en människa måste kompletteras med en vilja. Denna vilja finns, den har vi fått till skänks och den är vår egen att disponera. Med den kan vi, förutom att uträtta småsaker eller begå illgärningar och manifestera hat, också uträtta stordåd, leva ut kärlek och förverkliga livskall.

När fröet möter viljan kan produkten av de två bli handling. Men det finns en sorts mur mellan vår inre värld och den yttre, en mur som försvårar för oss. Den står i vägen för vårt handlande. Den får oss att övervärdera utomstående åsikter och tankar om något vi ännu inte gjort. Den får oss att frukta oss själva. På så sätt tornar den upp sig inför sjösättandet av stora idéer såväl som förverkligandet av pyttetankar. 

Att kunna pröva nya saker är uppenbarligen en förutsättning för att man någonsin ska kunna få reda på vad man är bra på. Under en tidsperiod ägnar man sig åt något nytt, för att därefter pröva sig med något annat, för att slutligen komma fram till hur man ska gå vidare. På så sätt pågår ett ständigt sökande, omvärderande och omprövande. Att som i poker sitta nöjd och vänta på utfallet av omvärldens agerande håller bara till nästa parti tar sin början. Vilket det gör, lika säkert som att solen går upp i morgon.

För att ett ständigt sökande ska kunna fortgå, kan inte rädsla och feghet få överhanden. Alltså verkar denna mur vara vad som står i vägen för att man ska hitta sin egen väg. Men muren är till sin natur sådan att den går att forcera. Det går att ta sig över den och lägga den bakom sig. Samtidigt som det tar lång tid att lära sig, beroende på utgångsläge, är nog utgångsläget i själva verket bättre än vi inbillar oss. För en aktiv individ blir det därmed en tidsfråga, snarare än en omöjlighet. En passiv individ kommer hur som helst knappt någonvart. För dem som växlande befinner sig i både aktivitet och passivitet, det vill säga de flesta av oss, gäller det att hitta kunskap om sig själv. Det verkar finnas goda möjligheter att hitta speciella metoder, små genvägar och tillvägagångssätt för att kunna knuffa över sig till den aktiva sidan. 

Muren mellan tanke och handling är alltså inte på riktigt, den har ingen metafysisk existens i den egentliga världen, den kan näppeligen hållas levande överhuvudtaget om aktivitet råder i våra liv. För att någonsin muren ska uppenbara sig framför oss, måste vi komma fram till den. Hindret är alltså egentligen inte denna mur mellan tanke och handling, utan tankens tillblivelse i första hand. I slutänden (eller snarare i begynnelsen) handlar det alltså om vad du vågar tänka, snarare än vad du vågar göra. Ty om fröet aldrig omvandlas till ett möjligt realiserbart förkroppsligande, kommer muren aldrig in i bilden. Rädslan slår instinktivt till i ett mycket tidigt skede och hindrar tankarna från att ens finnas. Häri ligger alltså den egentliga utmaningen. Muren framstår i det perspektivet som en simpel formalitet.

Om vi inser att muren inte är något egentligt hinder och att tanken är vad som sätter käppar i hjulen, inser vi samtidigt att skillnaden mellan relationen till fröet respektive muren är att den förra handlar om dig och dig själv, medan den senare handlar om dig och världen. Världen går att lägga under dina fötter. Det är som att som barn stå nedanför en skräckinjagande berg- och dalbana och fantisera om hur det vore att åka den. Tanken på jungrufärden framstår nästan värre än alla monster under sängen. När väl första åket är avklarat, väcks äventyrslustan och törsten efter mer - en liten del av den stora världen har lagts under ens fötter av bara farten. 

Samma process, fast omsatt i lite allvarligare sammanhang, är vad vi vill komma åt. Verkligheten är inte alltid så lekfull som ett nöjesfält. När väl muren några gånger har forcerats, lär man sig det och även om man inte till fullo behärskar, och kanske aldrig kommer att göra det, är allt ändå som det ska. Man har känt och klämt på verktygen så många gånger. De hör till den materiella världen och man arbetar här med bekanta byggstenar.

Så för att hitta det man är bra på, det man någonstans är ämnad för, måste tanken få röra sig fritt, så att byggandet kan fortgå. I tankens värld finns oändligt med outforskad mark. Att gå på upptäcktsfärd i de markerna är alltså huvuduppdraget. Det måste vara det som driver all utveckling.

Mother, do you think they'll drop the bomb?
Mother, do you think they'll like this song?
Mother, do you think they'll try to break my balls?
Mother, should I build the wall?

(Pink Floyd, "Mother")


Kommentarer

  1. Det här inlägget var helt fantastiskt. Tänkvärt och inspirerande. Tack!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar