En dödsruna

De döda lever. Mitt ibland oss finns de kvar. De säger ingenting men de talar.


De talar om stort och smått och inbillar oss och utbildar oss och fortsätter att sjunga. Hur kan det vara att vi skiljer mellan liv och död? Det som pågår, det fortgår och det angår oss. Det som är oändligt angeläget, det har också en vilja med dig. Genom dem som är döda fortsätter livet tala och vill oss något. Du som ville mitt liv och jag som uttrycker denna vilja, ty den måste uttryckas för att finnas. En vilja kan inte bara vara i ett tomrum, det behöver gensvar och spegel, mottagare och motståndare.

Evigt liv - allt som lever kommer i framtiden att ha levt, även då framtiden blir forntid och nästa framtid kommer. Allt liv är evigt eftersom allt som skapas alltid förblir trots att det omformas. Allt liv blir till i tiden och blir alltid dött ända in i otiden så att det kan finnas i nutiden och bestå samtiden. Hela tiden.

Lägg betoningen på "evigt" i stället för på "evigt liv" i "... och få evigt liv". Vi talar då med de döda om alltings livsbetingelser och livets nödvändiga tillvaro. Varför? För att det som är evigt har att göra med den korta tid som förflyter mellan tillblivelse och upphörande. Det som händer däremellan läggs ihop och summeras till det som är dött. Vi är vandrande lik, består endast av död. Det är en sorts död som vill våra liv, det är den enda döden som finns.

Alla upplevelser är döda, all erfarenhet är död, allt som förnummits är dött. Därför är döden inte slutet utan en av ett oändligt antal begynnelser. En människa vars hjärta slutat slå och inte tänker slå fler slag, henne är evigheten given. Henne är mödan slut och hennes arv är skapat. Hennes gärningar och allt livsverk ligger i alla andra människor, eftersom det inte kan vara annorlunda. Flödet av skapande från henne till de andra har upphört. Och det som hände innan hjärtat slutade att slå, det får mer liv genom döden hos sitt eget upphovs källa.

Tusen tack till döden som genom sin ofrånkomliga begynnelse återuppstår och ståtar med nytt liv och fortsätter att sjunga.

Tack för att vi alla får ha vår egen relation. Vår egen koppling, det som är onåbart och oåtkomligt för andra. Vårt eget kosmos, en liten vintergata mitt i den motorväg av univsersumscentra som fortsätter att laka framåt och framåt. Lakar och eroderar fram ny tid och uppenbarar nya stenar att lägga till den egna relationens lilla bygge ...

... and all of this
Expressions of
The sweet indifference
Some call love

The high indifference
Some call fate
But we had names
More intimate

Names so deep and
Names so true
They’re blood to me
They’re dust to you

There is no need
That this survive
There’s truth that lives
And truth that dies

Mr. Cohen, 1934 - 2016

Kommentarer