Basinkomsten är den armes lön - om medborgarens skatter tillåter


Medborgarlön, eller basinkomst som somliga föredrar att kalla det, innebär att alla som är bosatta i Sverige ska garanteras en månatlig inkomst utan motprestation. Man kan säga att det är som ett slags skramlande av utvalda delar av välfärdssystemets skatteintäkter, följt av ett fördelande över alla eller delar av landets alla invånare, beroende på kalkyl. Förslagen brukar finansieras till största del genom avvecklande av vissa statliga myndigheter. Ett räkneexempel finns här och ett annat här. I det första exemplet avskaffar vi helt sonika Arbetsförmedlingen, CSN och Försäkringskassans försörjningsstöd, för att erbjuda alla utan inkomst en medborgarlön. Det låter ju bra.

Bloggen önskar nu göra grunda djupdykningar i dessa tre förträffliga samhällsentiteter och den svenska skatten, i syfte att verka tankeväckande, och därefter, som seden bjuder så här i annalkande adventstid, avsluta med en jobbig knorr.


Försörjningsstödet är i folkmun känt som socialbidrag - ett namn som antagligen var alltför negativt laddat för att överleva identitetspolitikens framfart. Som namnet antyder är allmosan tänkt att utgöra ett stöd för att en människa ska kunna hitta sätt att försörja sig på egen hand. Det är emellertid allmänt känt att försörjningsstödet fungerar som en så kallad bidragsfälla, eftersom det vid låga inkomster minskar i samma omfattning som en eventuell liten lön ökar. Arbetssökandets beryktade incitament minskar alltså.

Detta är som samhällets sista utpost för en frisk individ. Här balanserar man på självbildens brant. För att fortsätta få socialbidrag måste man ibland söka jobb och då och då prata med en handläggare, detta krävs alltså inte för basinkomst. I den uppsjö bidrag och stöd som finns så är väl denna del den som är mest komplicerad. Många av dem som i olika skeden av livet befinner sig på denna sista utpost är egentligen arbetsföra människor, som begränsas av en ensidig arbetsmarknad som inte förmår inlemma alla som är friska.

Riktig frihet måste innebära att alla har möjligheten att bygga sina egna liv från grunden. Det finns ett fåtal människor som aldrig kommer kunna ens påbörja sina byggen. Vi kan inte blunda för detta. Men vi kan heller inte blunda för det absoluta flertal som är friska men missanpassade och bara saknar rätt arbetsgivare och grogrund.

Summa: 11 miljarder (1470 kr per arbetare och år*).

Centrala studiestödsnämnden, detta administrativa vidunder står starkt rotat i en tradition av orimliga påminnelseavgifter. Genom sitt förmånliga bidrags- och lånesystem har CSN bidragit till att vi i många år kan vandra runt i institutionernas korridorer och slippa befatta oss med den riktiga världen. Distansen till verkligheten i all ära, men tyngda av överhängande tentamina och av ryggsäckens litteraturlast är sviterna av den spritdimmiga gårdagskvällen ändå svårast att hantera. Men det hägrande examensbeviset utgör kvittot i töcknet på att du är av någon sorts virke. Om du är av rätt virke är oklart, att döma av språk- och vetenskaplig kvalitet på examensarbeten. "Äsch, i verkligheten använder man ändå bara 5 % av vad man lär sig på en utbildning. Man lär sig jobbet ändå." Kom ihåg att examenskvittot också borgar för att du i alla fall försökt hitta din personliga relation till kunskapen och spriten - en lärdom så god som någon.

Många studenter pluggar idag för att de inte har något bättre för sig eller för att hitta sig själva. Den sammantagna delen universitetsstudier, som på detta vis företas i utforskande syfte och bedrivs genom fristående kurser, är i praktiken till för att hitta ingångar till tankevärldar som man sedan utforskar på egen hand. Under föreläsningstomma dagar skadar det ju förvisso inte att dra nytta av de skattemässiga fördelar som studentnationernas slutna sällskap möjliggör.

Lek med tanken att vi hade varit tvungna att arbeta och låna ihop till en utbildnings egentliga kostnad. Kanske hade många av oss tänkt efter både en och två gånger innan vi skrev in oss. Istället hade vi kanske tagit ett enkelt kneg i väntan på att insikten om vårt livskall skulle anfäkta oss. Eller så hade vi bara knegat på och gått yrkesvägen - något som alltför få gör. En utbildning är en stor investering, den bör eventuellt inte hanteras så lättvindigt som idag.

Summa: 17 miljarder (2 280 kr per arbetare och år*), bidragsdelen. (Detta är alltså inte den del av skatten som går till universitet och forskning, vilket är 4 800 kr per år om din bruttolön är 25 000 i månaden (ekonomifakta.se))

Att ett avskaffande av Arbetsförmedlingen är en bra idé är nog de flesta med lite självaktning och livserfarenhet eniga om. Arbetsförnedringen är en institution som i regel förknippas med skam, uppgivenhet och ett avtynande av den personliga integriteten. Trots sin verksamhet är Arbetsförmedlingen förstås inte en marknadsaktör i vanlig bemärkelse, i det att den inte tillför något av unikt värde eller mättar en särskilt identifierad efterfrågan. Det gör att den kringgår ekonomiska marknadsmekanismer, och uppenbarar sig sådär som den för ett instinktivt, ogrumlat öga ibland gör, nämligen som en nedsänkt betongbyggnad mitt på ett torg till allas förvåning och underkastelse.

Arbetsförmedligen är lite grann som när man söker på internet efter ett särskilt framgångsrikt recept på ugnsstekt tupp, för att sedan hamna på en osmaklig aggregeringssida som toppas av receptet "helstekt spätta på ryskt vis". Det är varken stolpe in eller stolpe ut, det är snarare en idrottsskada.

Tjänsten som jobbförmedlare har Arbetsförmedlingen inte förtjänat genom att tillhandahålla tjänster som exempelvis smarta digitala annonseringssystem, utvecklande samtalsövningar inför arbetsintervjuer eller personliga möten syftande till att identifiera just dina unika gåvor. Arbetsförmedlingen försöker visserligen syssla med allt detta och mycket mer, men dess existens och framträdande roll beror inte på att det inte finns andra aktörer som tillhandahåller liknande tjänster eller att denna myndighet utför dessa uppgifter bättre än någon annan. Men detta faktum dränks i de pengar som den tvångsfinansieras med och dess eventuella misslyckande döljs därigenom ständigt.

Summa: 64 miljarder (8 580 kr per arbetare och år*)

* Vad du i genomsnitt bidrar med till nämnda verksamhet. Beräknat utifrån att antal människor i åldern 18-100+ år i Sverige 1 november 2015 var 7 825 940 st (Statistiska centralbyrån) minus 363 520 st arbetslösa (ekonomifakta.se). Ditt bidrag är givetvis större om du inte är pensionär eller tjänar mycket.

Konceptet med basinkomst framstår i ljuset av detta närmast som en frälsning, särskilt för dem som hankar sig fram som personlig assistent eller vårdbiträde och egentligen vill lyckas som konstnär, poet eller musiker (och sova lite längre på morgnarna). På så sätt skulle kulturen blomstra, förutsatt att man vill leva med insikten att ens verksamhet är fullständigt beroende av en kollektivt konstgjord välvilja. Alla skulle också vara glada jämt, för lycka är att ha en liten stabil grundinkomst utan några som helst krav på motprestation. Kanske skulle även rådjur och kaniner bli ännu tamare och vi skulle kunna klappa dem i parken på vår lediga tid.

Vilka följder detta får för en människas förhållande till arbetsmoral, uppoffring och plikttrogenhet kan vi låta vara osagt. Beakta det uppenbara faktum att pengarna som finansierar basinkomsten inte bara finns till i en låtsasvärld bakom statens kulisser, utan kommer från dem som jobbar och från företagen som anställer arbetare. Detta enkla faktum försvinner lätt i välfärdsgröten, av vilken alla vill ha en sockrad slev.

Kulturutövare är vi för övrigt allihopa, särskilt de som arbetar på dagen och skriver historia på övrig tid. Det osar katt av påståendet att man överhuvudtaget kan arbeta med att skapa kultur eller att samhället skulle behöva fler sådana utövare. Vi lider tillräckligt i vår tid av att göra oss till turister i den egna kulturen. Fattas bara att få en hel samhällsgrupp som svarar för någon sorts självpåtaget upprätthållande av en gemensam kultur. Den mänskligt förenande kraft vi slarvigt kallar kultur kan bara uppstå, och uppstår ofrånkomligen alltid, i sann och nära enighet mellan utövare och medverkande. Därför är varje subventionerande av kulturell verksamhet ett hinder och ett destruktivt fjärmande av människan från henne själv.

Basinkomst finansieras alltså av skatt. Många underskattar hur stor skatt man betalar på sin lön. Faktum är att nästan alla svenskar, mer än 9 av 10, underskattar storleken på skatterna. I allmänhet tror en svensk medborgare att omkring 30 % av pengar inbringade genom arbete går till det stora, gemensamma samhällsprojektet.

Sanningen är att mellan 50 och 60 % av det som arbetets mödor inbringar avsätts till nationalstatsprojektet. Man behöver inte tycka om allt som pågår i samhället, man behöver inte ens befatta sig med och delta i det mesta som försiggår. Det kan dock vara värt att veta, oavsett ideologisk ståndpunkt, att över hälften av din lön går till skatt. Att vi inte känner till detta måste vara ett problem, om vilket mycket kan sägas.

En utbredd fördom är också att pengarna används mycket effektivt och att utan skatterna skulle exempelvis ingen skola och inga sjukhus och behandlingshem finnas. Det är en naturlig misstanke i vårt samhälle. Men vilken förvrängd, missunnsam och osann människosyn ligger till grund för denna hållning? Den insinuerar att utan skattefinansierad välfärd skulle ingen komma på tanken att vilja ägna sitt liv åt att arbeta med barn och pedagogik; ingen skulle tycka att det vore värt att uppföra byggnader där medicinsk vetenskap praktiserades och människor kurerades; för att inte tala om alla våldsbenägna galningar som alla skulle tillåtas att okontrollerat vandra runt på gatorna och tvingas hämta sin föda i soptunnor. De skulle få härja fritt och ingen skulle använda vetenskap och kunskap för att hantera och bemöta dem.

Och om någon fick för sig att självmant samordna sig med andra för att tillgodose ett uppenbart behov så skulle resultatet garanterat bli sämre än om en monopolorganisation gjorde samma sak. Människor är nämligen hänsynslösa och oförmögna till samarbete. Det är därför vi utrotades för längesedan och inte grundade några civilisationer, upprättade några högkulturer eller gjorde några teknologiska framsteg värda namnet förrän skattetrycket kom upp till den särskilda brytpunktsnivå, som kan betraktas nedan.


Antag nu att vi har omkring 100 miljarder kronor, insamlade från alla som arbetar i Sverige. Dessa pengar ska nu fördelas över ett stort antal vuxna människor som för tillfället råkar vara bosatta inom rikets gränser. Här ställs vi inför några olika alternativ:

1. De som arbetar får pengarna.
2. De som är sjuka får pengarna.
3. Alla som inte arbetar får pengarna.
4. Vi blåser allt på ett rymdprogram.

Frågan är i alla fall gratis.

Kommentarer

  1. Bloggen går från klarhet till klarhet!

    SvaraRadera
  2. Hur stället du dig inför argumentet att basinkomst kan ses som en sänkning av inkomstskatt, riktad mot låginkomsttagare, finansierad med ca: 100 miljarder på ungefär det sätt du tar upp?
    Det är iaf grunden för de mest spridda förslagen på basinkomst i Sverige, som Christian Engströms (PP), kostnad 134 miljarder.

    Andra som Cornucopia som åtminstone jag ser son ngn slags libertarian räknar på att avsätta sociala avgifter till basinkomst, också då blir det en slags skattesänkning, eller iaf

    Värt att notera för libertarianer är att det var ekonomer som Milton Friedman och andra som startade debatten kring basinkomst i USA på 60-talet, att president Nixon nästan fick igenom det men att det stoppades av demokraterna i Senaten och istället blev till den nedvattnade skattesänkningen Earned Income Tax Credit av det (utbetalningsbart grundavdrag).

    I min ekonomiska begreppsvärld så är basinkomst ett sätt att sänka det totala netto skatteuttaget, och framförallt att sänka marginaleffekt för låginkomsttagare. Men det framförs ofta som tvärtom, som något som kräver skattehöjningar. Det är en fråga om framing och pedagogik i min mening.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. I förhållande till socialbidraget ter sig ju basinkomsten som en byråkratisk och administrativ förbättring, som till sin utformning i PP:s förslag iaf på papperet ser ut att minska risken att falla i bidragsfällan. Utan att vara någon expert på området så är min spontana tanke och fundering om bidragsfällan inte snarare ersätts med en mer omfattande basinkomstfälla. Och i den mån basinkomsten som det förefaller till största del försörjer dem som inte är i direkt nöd, kanske risken för en samhällsuppdelning och stagnation ökar. Svårt att säga, men spekulera går ju alltid.

      En mindre spekulativ invändning är att hela projektet verkar vara marknadsrubbande, i den bemärkelse att en basinkomsttagares relation till marknaden, den arbetande världen, arbetet som upprätthållande fenomen rubbas. På det sättet kan basinkomsten ses som en stor statlig subventionering i negativ riktning för företagande, i och med att människor som basinkomsttagare till viss del försvinner från marknaden. Det är inte bra för såväl liten som stor ekonomi men framför allt inte för den enskilda människan i sig, som inte får den yttre världen som samma självklara ekonomiska spegel.

      Den konstiga marginaleffekten (som säkert finns för att förenkla administration och förvisso skulle försvinna med villkorslös basinkomst) är ju inte direkt sporrande för någon som raggat några timmars vik i veckan. Rent krasst så vore det väl emellertid bättre att inte hämta pengarna för basinkomsten från vanliga inkomsttagare och istället införa en skattesänkning för låginkomsttagare på pengar de faktiskt tjänar.

      En annan invändning handlar egentligen om principen att utan krav på motprestation få något tilldelat. Tanken framstår i längden som en stor moralisk björntjänst till den egna utvecklingens nackdel.

      Radera
  3. Right on! Den stora byråkratiska administration som arbetsförmedlingen socialtjänsten m.m. innebär är också jobb i offentlig sektor. Det håller många sysselsatta och genererar således mycket till BNP. Att avskaffa allt detta är nog mer komplicerat rent samhällsekonomiskt än att räkna på kostnaden som skulle sparas in om skiten lades ner. Det skulle få stora ringar på vattnet. Sysselsättning skapar omsättning som i sin tur skapar mer sysselsättning osv. Så även det till synes meningslösa arbetet är bättre än ingenting.

    SvaraRadera
  4. Ni kraftigt underskattar effekten detta skulle ha på arbetsmarknaden, PP föreslår 8.333:- i månaden. Detta betyder att alla som jobbar får en 8.333kr lönesänkning ty detta är vad det skulle få för att inte göra något. Tex jobb som städare måste då betala betydligt mer än de 12-15 kkr det gör nu, ty den verkliga lönen blir lön-skatt-basinkomst. Dessutom måste det betala in mer i arbetsgivaravgift pga detta.


    Vidare underskattar ni KRAFTIGT en sociala effekten detta kommer ha framförallt på unga män utan barn, varför utbilda sig alls om man kan få 8.333kr för att inte göra något. Bara att anpassa sin livsstil till den inkomsten. Kanske bo på landet odla lite eller softa i en lägenhet och dricka sprit 24/7. Underhållning finns det en oändligt mängd av. Vill man ha fru kan man importera en som sedan får 8.333:- till i månaden..


    Vidare är det EXTREMT naivt att tro att partiet som lovar höjd basinkomst inte kommer få fler röster, dvs basinkomsten kommer över tid bli större och större.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar