Sagan om pojken och ölbryggaren


Det var en gång en pojke. Han föddes in i världen och lärde sig vad saker hette. Han tyckte om att leka i buskarna och bygga kojor och krypin av grenar och pinnar. Varje morgon vaknade han full av förväntan och sprang ut till sin koja. Där satt han ofta och föreställde sig att han skulle bosätta sig i kojan. Han trodde med hela sitt lilla väsen att han skulle ha en särskild del av kojan till kök och en annan del till sovplats. Hans bild av framtiden i kojan var till och med verkligare än de smörgåsar han åt hemma.

Varje höst föll löven och pojken växte och kojan i buskarna blev åter jord. Men de barnsliga små ritningarna över kojans rumsfördelning multnade inte. De lades till hans själs handlingar. På så sätt var de eviga och fortsatta att bo i hans inre. Ibland plockade han fram dem för att granska och rådfråga dem. Han gjorde inte detta medvetet, utan hans själ hade det för vana, gjorde så av sig självt. Det hjälpte honom och var en stor del i det beslutsfattande som han jämt och ständigt genomgick på sin väg genom livet. Några beslut var stora och svåra och vissa vägar han tog gjorde att han fick somliga på sin sida och andra emot sig. Det gjorde det stundtals svårt att leva. I sådana stunder gick hans tankar tillbaka till barndomens koja. Tillbaka till de där stunderna när han omgavs av drömmarna om att han en dag på riktigt skulle ha både kök och säng i kojan. Tillbaka till just den samlingen grumliga ögonblick som var en vision om tid som ännu inte fanns.



Som vuxen man var han en dag ute på vandring på en av livets många stigar. Då kom en ölbryggare gående på en annan stig som korsade hans. I mötet stannade de till och deltog i varandra. Bryggaren berättade att han just kommit från en by där han haft sitt bryggeri. Det hade till en början gått bra för honom men han hade nyligen tvingats sluta sälja öl. Den vuxne pojken undrade varför, och bryggaren berättade. Till byn hade kommit en grupp människor som bestämde att invånarna inte fick byta saker med varandra hur som helst. Av bryggaren ville nykomlingarna också ha en liten del av den öl han bryggde. På samma sätt ville de ha en del av vad de andra invånarna tillverkade eller på annat sätt bidrog med i byn. Om nykomlingarna fick bestämma i byn, menade de, så skulle alla få det bättre. Men bryggaren hade inte kunnat brygga så mycket som behövdes med de kastruller han hade. Nykomlingarna sa att de inte kunde hjälpa bryggaren att köpa större kastruller, eftersom det i så fall skulle vara orättvist mot de andra invånarna. Därför hade bryggaren, och många med honom, efter en kort tid blivit tvungna att lämna byn.

Efter att bryggaren avslutat sin historia, började den vuxne pojken berätta om sitt liv. Såvitt han mindes började allt med kojan. Han berättade utförligt om de drömmar han haft i kojan och hur de sedan dess följt och väglett honom genom livet. Bryggaren berördes av denna berättelse och förstod att det fanns något som förenade de två. Han insåg varför han hade bryggt sitt öl varje vardagsmorgon. När han i sitt inre följde deras båda stigar bakåt i skogstiden kunde han se att kojan var lik hans egen bryggstuga. Utan att ha sett bryggarens stuga kunde också den vuxne pojken med lätthet förstå vad bryggaren menade.



De fortsatte att samtala tills skymningen kom. Då gjorde de upp en eld som strax flammade stilla mot den nattsvarta himlen. Ovanför dem började stjärnorna sakta krypa fram ur sina gömmor. Särskilt en stjärna lyste starkare och klarare än alla andra. De beslutade att den skulle bli deras ledstjärna. Nästa morgon slog de in på samma stig, vilken slutligen ledde in i nästa by.

Varje höst föll löven i den nya byn. Bryggaren steg varje vardagsmorgon upp för att brygga sitt öl i sin nya stuga. Efter en tid upptäckte bryggaren att den vuxne pojken inte längre bodde i byn, och han frågade de andra invånarna vart den vuxne pojken tagit vägen. Ingen kunde svara honom, eftersom de inte visste vem han talade om. Bryggaren förvirrades av detta men gladdes åt det ändå, eftersom han förstod. 
Slut.

Kommentarer