Om moralens hemvist, del 1: Sexism, öl och annat lagstiftande





Lagstiftning kontra individens bestämmanderätt som medel för att åstadkomma förändringar avseende sexism, diskriminering och moral. Bör vi använda regler och förbud för att skydda delar av befolkningen från objektifiering?

Frågan handlar om din syn på din medmänniska och hur dina fördomar spelar in. Med andra ord vad du anser vara rätt och fel, alltså etik och moraliska värderingar. Det är intressant att diskutera detta från ett mer omfattande perspektiv än i det enskilda fallet, för att se vart det leder i längden.

Inledningsvis ett försök att förklara synsättet hos den i detta inlägg ifrågasatta diskursen (alla städade kommentarer mottages tacksamt för att komplettera eller rätta till något): Det finns olika tillfällen då en grupp människor kan anses vara särskilt utsatta och de därför i mötet med någon annan riskerar att falla offer för exempelvis ett sexistiskt eller diskriminerande betraktelsesätt. Att en grupp människor objektifieras bygger på antagandet att den genomsnittliga medborgaren omedvetet tillämpar ett invant, förtryckande synsätt, i enlighet med vilket den betraktade gruppen kommer att värderas på ett sätt som är till dess nackdel. Om skeendet sålunda utsträcks till hela samhället, kommer de flesta människor att i ett eller flera avseenden vara potentiellt utsatta. En stor del av detta samhälles invånare kommer av detta att påverkas negativt, exempelvis i relation till sin självbild, könstillhörighet och identitet. Det påverkar därför nästan allas möjlighet att obehindrat och ohotat leva ut denna identitet.

Detta perspektiv är i teorin fullt förståeligt, men saken kan problematiseras ur några olika aspekter, varav de första leder fram till den viktigaste, som egentligen handlar om regler och förbud i allmänhet och varför de är destruktiva. Viktigt att komma ihåg är att ur tillämpandet av diskursen följer existensen av en eller flera icke-diskriminerade grupper, som alltså är privilegierade.

Hur och av vem definieras en objektifierad grupp?
Givet två grupper, på varsin sida om gränsen diskriminerad - privilegierad, som befinner sig i ett och samma, godtyckliga sociala sammanhang, kommer, enligt ovan nämnda diskurs, den ena att utsättas för objektifiering och den andra inte. Om vi på förekommen anledning alltid skulle anamma ett objektifierandesynsätt, måste vi rimligtvis göra likadant oavsett hur den objektifierade gruppen är sammansatt. I annat fall skulle vi erkänna att, med utgång från enbart ytliga attribut, vissa grupper är mer berättigade till beskyddet, och vi måste då kunna motivera detta. Därmed måste också någon upprätta regler som alla ska följa, framtagna av någon som anser sig kunna veta vem som är mest benägen att negativt objektifieras. Det sistnämnda bestäms inte kollektivt, utan är individuellt, och den generella gränsen blir därför nästintill omöjlig att dra. Om gränsen drogs, skulle det samtidigt även beslutas att samma grupp människor har mindre möjlighet att själva välja att befinna sig i godtycklig situation, vilket är orättvist.

Att klumpa ihop somliga människor i grupper, och hävda att vissa av dessa grupper behöver särskild hänsyn, odlar ett kollektivistiskt synsätt som begränsar gruppens medlemmar, eftersom de ingående människornas individuella förhållningssätt till sina egna bekymmer respektive förutsättningar underordnas gruppens konstruerade diton. Alla människor måste hitta sin egen väg med hjälp och stöd av andra som gör detsamma. Gemensamma nämnare går att hitta med de mest oväntade människor och stora olikheter finns mellan syskon.

Premissen om allas lika värde
Om vi utgår från att alla är lika värda, följer därav att vissa grupper identifieras som i samhällets ögon mindre värda och därmed särskilt utsatta. Detta är inte så konstigt, alla har det inte lika bra. Men vilka konsekvenser får våra försök till utjämnande? Kan det vara så att det i längden är kontraproduktivt att ovanifrån inrätta statliga projekt i syfte att styra kollektiva värderingar? Förutom att vi därmed kanhända sätter en ytterligare tung etikett på somliga människor, förstorar vi också redan befintliga motsättningar kring vart denna kollektiva värdegrund ska styras. Vi talar om andra grupper som privilegierade och socialt högre värderade - det innebär ju att de grupper som påstås vara mindre privilegierade åtnjuter fördelar, baserat på ytliga attribut, vilket var vad som ville undvikas i första hand.

Samma sak kan sägas om kvoteringsregler, som genom att finnas erkänner att vissa människor systematiskt behöver hjälp på traven. Sådana regler är ju skapade för att främja ett högre syfte, för att uppnå en jämlikhet. Denna strävan insinuerar i så fall indirekt somligas mindre värde och är därför diskriminerande. Framför allt sätter det en konstlad kollektiv vilja främst och förhindrar individers egna möjligheter. Därmed inte sagt att allt är perfekt eller enkelt. Livet, särskilt det moderna, är inte enkelt. Alla kommer inte att bedömas lika; det är lättare för vissa att bli advokater, lättare för andra att bli snickare, lättare för några att bli snabba på 100 meter, lättare för andra att bli alkoholister. Men felet måste angripas genom att se människor för vad de är, nämligen olika varandra. Människan ska kunna alstra och vårda sitt eget värde, vilket uppstår endast i mötet med andra. Något som endast blir till i en relation kan inte finnas utan relationen. Ett människovärde är en samling aggregerade, subjektiva uppfattningar utsträckta i rumtiden.

Vem bör instifta och upprätthålla moraliska regler?
Antag en bykrog där det av samtliga anställda och besökare anses dumt att servera en viss bybo öl efter kl 22. Eftersom vem som helst kan drabbas av bybons oförutsägbara fyllebeteende, tillämpar alla regeln. Om någon skulle frångå regeln, vet alla vem som i så fall har rört upp stormen, och därför följer alla regeln. Antag vidare att krogen plötsligt en dag får en ny ägare, som beslutar att införa en allmän regel om att ingen som är kraftigt berusad får serveras öl efter kl 22.

Vad som då har hänt är att en moraliskt underbyggd sedvänja har förflyttas ut ur människorna, eftersom de en tid senare har glömt den gamla traditionen. Regeln är dessutom luddig, öppen för viss subjektiv tolkning och därmed lämplig att förvränga till någons fördel. Om fenomenet utökas och upprepas, kommer vi så småningom att ha en uppsättning föreskrifter som blivit lag. Enda sättet att därefter få en förbjuden vilja igenom är att bryta mot lagen eller använda korruption. Ursprungligen fanns inte i närheten av lika många lagar i det lilla samhället och de som fanns var förankrade i en tradition och hade därmed ett självklart existensberättigande, helt enkelt för att de fanns av en allmän anledning. En mycket stor del av lagens syfte kommer så småningom att växa till att tjäna ett upprätthållande av en identitetsgruppering som är onaturligt stor, till exempel nationalstaten.

Regelverk måste upprätthållas genom tvång
När väl regelskapandets dammlucka har öppnats, kommer den moraliskt urvattnande floden att fortsätta forsa fram. Detta övermått av regler måste dessutom upprätthållas med tvång och hot om våld, vilket i princip är fel, såvida inte en deltagare frivilligt kan välja att ingå eller utgå. I takt med att omfattningen lagar och regler växer, växer också försöken att komma undan dem, det vill säga brottslighet och korruption; likaså växer samtidigt mängden invånare som försörjs av andra. En övervägande del av samhället kommer därmed i värsta fall att upphöra vara alstrande, i vid bemärkelse, och istället vara tärande. Därför kan det hävdas att ju fler regler som flyttas från människorna till staten, desto moraliskt fattigare blir människan. Det är också viktigt att komma ihåg att det är svårare att backa processen än att låta den fortgå. Ett samhälle präglat av frihet och med verklig stabilitet i värderingar, ekonomi och ordning kännetecknas därför av få moraliska och etiska regler i lagboken och många sådana i människors tradition och kultur.

Om vi vill att vi inte ska döma våra medmänniskor i onödan, måste därför ett fördomsfriare beslut härstamma från en enskild människas tanke, precis som alla beslut gör. I det korta perspektivet kan det vara lockande, till och med fungerande, att instifta regler som förbjuder något som inte är önskvärt. Men ett långsiktigt hållbart moraliskt ramverk måste ha sin hemvist i individen.

Kommentarer