När köksfläkten slår av - fast i handlingsförlamad bilkö


Efter en hel arbetsdag följt av ett par timmars köksarbete med matlagning och diskning, varpå man sätter sig till bords.

Men köksfläkten är fortfarande på, ofta så länge som till efter att måltiden är avslutad. Den avger ett ganska kraftigt, fast sus - en mild form av buller som håller köket i ett fast grepp och får min puls att vara något högre än den annars skulle vara.


Men varför har jag inte stängt av den tidigare? För att efter att fläkten varit på en god stund, märker jag inte längre att den är på. Men när den till slut med en lätt smäll automatiskt slår av, märker jag att den var på. Då är det som om kroppen går ned i varv och den faktiska tystnad som egentligen råder gör sig fullständigt påmind. Som när man står ute i skogen och suset av bilar på en närliggande väg upphör.

Jag upphör aldrig att förvånas och fängslas av upplevelsen av stillhet och klarhet som då infinner sig. Steget från detta korta ögonblick till en sorts intellektuell klarhet kan vara nog så kort.

En gång åkte jag bil någonstans i Sverige på en motortrafikled, en sådan där med en fil i varje riktning och med mittenräcke. Med jämna mellanrum brukar körfälten utökas till två, vilket varar under ett par kilometer. Här brukar alla gasa på för fulla krafter för att hinna köra om en husbil eller långtradare.

Just den här gången föll det sig så att vi alla stannade i en lång kö, eftersom en bil med släp längre fram hade självförvållat råkat köra in i mittenräcket. Bilen och släpet hade då hamnat tvärs över körfältet och blockerade därmed trafiken helt. Ingen skadades, det var en ytterst snäll olycka.

Det här är ett av de tillfällen i vardagen som får folk att kliva ut ur sina trygghetzoner och börja prata med varandra. Ungefär som då bussen inte kommer en mycket snöig vinterdag. Folk på den här motortrafikleden började alltså kliva ur sina bilar och vandra fram och tillbaka för att ta reda på vad som hade hänt.

Efter att ha konstaterat vad som inträffat, vandrade jag tillbaka mot bilen jag åkt i, och underrättade några undrande om orsaken till stoppet. Varför gjorde jag det? Och varför gjorde flera andra likadant? Jag har frågat mig det ibland så här i efterhand. Bilen och släpet som fastnat hade enkelt kunnat baxas åt sidan med några uppsättningar starka armar och trafiken hade därmed kunnat rulla sakta förbi och vidare. En enda oförverkligad tanke följt av beslut och handling var det enda som hade behövts för att vi skulle kunna ha löst situationen där på plats, istället för att lomma tillbaka till våra trygga plåtlådor, och som kuvade, fega medborgare slå på radion och vänta på bärgningsbilen.

När det bullriga sorlet från trafiken stannade till den där sommardagen, önskar jag att min och mina medtrafikanters intellektuella klarhet och klarsynthet hade segrat.

Kommentarer

  1. Fascinerande och kanske lite svenskt. Någon annan har alltid ansvar och vi är inte tillräckligt socialiserade för att våga agera naturligt med okända människor.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar